Den 7 augusti, under en fotbollsmatch mellan Dynamo Kyiv och Karpaty, började Dynamo Kyivs fans skandera en ny ramsa, "Спасибо жителям Донбасса…" / "Tack till invånarna i Donbass…" — andra halvan består av ett otryckbart uttryck. Det handlar om Ukrainas president, Viktor Janukovitj, som kommer från regionen Donbass i östra Ukraina.

Denna ramsa spreds snabbt även utanför fotbollens värld, och folk började trycka t-shirts med mer eller mindre kärnfulla varianter. Många av dessa trycktes hos ProstoPrint, en ukrainsk variant av Cafepress, där man kan ladda upp egna motiv att trycka på t-shirts. Den 6 september genomförde polisen en razzia i ProstoPrints kontor, officiellt för att företaget skulle ha använt varumärken för fotbolls-EM 2012 utan tillstånd. Denys Olejnikov, företagets grundare och ägare, uppgav att han en vecka tidigare hade fått ett anonymt telefonsamtal och uppmanats att sluta trycka t-shirts med texten "Tack till invånarna i Donbass". Han hade svarat att texten inte innehåller något anstötligt, varpå han fick svaret "det är ditt val".

Den 15 september organiserade ProstoPrint en "marknad" på Majdan Nezalezjnosti (Självständighetstorget, i centrala Kyiv). Enligt ProstoPrints hemsida:

Efter den senaste veckan är jag trött på alla göromål utöver det vanliga: intervjuer, kommunikation med polisen, upprättande av protokoll… Jag och mina kollegor vill bara göra vårt jobb igen: trycka olika motiv på kläder och souvenirer. Och vad kan vi trycka nu, om inte "Tack till invånarna i Donbass"?

Desto mer, som regeringen i vårt land är den MEST demokratiska, och KAN förhålla sig tolerant till ironi och kritik — och därför inte kommer hindra oss från att sälja dessa t-shirts mitt i huvudstadens centrum. Inte sant, regeringen?

Begivenheten stoppades dock av Berkut, den ukrainska polisens baskerbeklädda specialavdelning, som spärrade av huvudgatan och beslagtog tröjorna under det att människor kallade dem "tjuvar". (Se foton och filmer.)

Åren, dagarna, timmarna fram till att jag fick brevet är i mitt minne sammanpressade till ett alldeles kort händelseförlopp. Mitt hjärta visste nog vad som skulle hända; när jag tog kuvertet i min hand och med grova ryck sprättade upp det, slog det en underlig rytm som man kanske kan tolka som en upptakt.

Brevet var handskrivet, men jag kände inte igen handstilen. Man hade på oklart vänster fått mitt namn och bestämt sig, och ombad mig nu att infinna mig "på plats", som de skrev. Jag visste på ett ungefär vad det handlade om, trodde jag, så jag hade inget att invända utan packade det nödvändigaste och satte mig på bussen.

Jag fick fönsterplats. När jag inte funderade över vad som skulle hända och varför just jag hade blivit utvald, gled mina ögon runt över naturen vid vägkanten, och det var då jag började förstå att något var annorlunda. Varje träd, varje sten, varje blomma ropade på sitt ljudlösa sätt att jag var på rätt väg, att solen aldrig mer skulle gå ner över mig, att ofattbara rikedomar skulle vara mig lika nära som om jag höll dem i handen.

När jag äntligen kom fram var jag så fylld av dessa uppmuntranden att jag inte blev förvånad när jag träffade M, som kommit dit på samma premisser som jag. Vi hade träffats en gång tidigare, och redan då förtjänat en plats i varandras minnen, men först nu, i vår nya miljö, föll allt på plats. Det var som om våra själar var formade på ett sådant sätt att de tillsammans bildade specifika löften som nu uppfylldes.

Jag skulle kunna berätta hur länge som helst om mina äventyr med M, om när vi klättrade i höga träd tillsammans, om när vi gick vilse mitt i natten med avsikt, om när vi plötsligt förstod hur världen fungerade och hur vi två skulle göra den bättre om vi fick bestämma — men det skulle inte göra rättvisa åt det som hände. Vi var trots allt inte där för att träffa varandra utan för ett högre syfte, och min och Ms speciella "tvåsamhet" hindrade inte på något sätt att vi var för sig var delaktiga i gemenskapen fullt ut.

De första dagarna gick naturligt nog åt till att finna sig tillrätta i de nya förutsättningarna. Man hade väntat mig, och man ville på alla sätt ge mig en mjuk landning, även om man förstod min iver att genast uppgå i min nya roll. Vart jag än gick möttes jag av leenden, och nästan varenda människa jag pratade med hade något insiktsfullt att säga om mig, om förhållandena här på berget, eller om livet i stort. Jag ansträngde mig för att lära mig allas namn, och snart tvekade jag inte att kalla dem alla för vänner.

Fyra dagar hade gått, när jag fick lära mig vad längtan betyder.

Åren, dagarna, timmarna fram till att jag fick brevet…